Text & Musik - 27 juli på Kägelbanan och 29 juli på Storsjöyran

Välkommen till en drömkväll med folk som det är nåt fel på (men som gör allt rätt)

Det var januari och det slutade aldrig vara helt och hållet iskallt. Man kunde inte gå ut så man satt hemma och låtsades jobba lite. Dikta, lyssna på mixar. Fly. Så på eftermiddagen den 17 såddes idén till det som bara något dygn senare skulle bli Text & Musik. Signaturen Gummo skrev i en kommentar på min hemsida hur han skulle vilja se en festival i sommar med mig och några andra och några till. Jag och Pontus och Joel började maila med varandra. Jag mailade några kompisar, frågade om vi inte skulle göra en spelning tillsammans. Skrev att det finns säkert inga pengar, men tänk vad roligt att bara hänga med varandra en dag eller två i sommar. Som en slags festival.

Konceptet var inte unikt på något sätt. För några år sedan gjorde jag en låt som hette Sämst i klassens bästa kompis. Texten berörde hur bra det är att ha driftiga kompisar när man själv har så där spytråkigt som jag nämnde inledningsvis. Kompisar som bara: ”Jajjemensan!”, när man vill starta en tidning eller ha en liten festival exempelvis. Idéerna man får då, de är liksom beroende av hastighet.

Får man ihop något fort nog så gör man det, helt enkelt. Man skriver lite texter, exempelvis om hur orättvist behandlad man känner sig och någon annan illustrerar. Man trycker på print och så kopierar man upp 100 ex och vips så är det en tidskrift. Man kan kalla den för exempelvis Butter, vi gjorde så i alla fall.

Eller så fraktar man en sånganläggning och ställer upp den i en trädgård och ber sina kompisar komma förbi och spela några låtar, som Calle Olsson gjorde. För är det något som är den praktiska förebilden för Text & Musik så är det hans ”festivaler” ute i nåt villaområde i Stockholm några varma lördagar för en sådär tio år sedan nånting, när folk för en gångs skull var tillgängliga och lika uttråkade som en själv. Och så blir man sin egen publik, även om man inte hinner annonsera. Text & Musik är en förlängning av den tanken helt enkelt. En kväll, ett par låtar var, folk som man känner och respekterar. Kompisar.

Nu vill jag inte dra in Calle så mycket här, han ska inte ställas ansvarig för något han inte har med att göra. Men han var inspirationen åtminstone. Åtminstone för mig.

En annan grej, jag snuddade vid det tidigare, är det här med hastigheten. Beslutet om att göra något måste fattas snabbt, annars hinner jag tänka för mycket, och tänker jag för mycket blir det lite som att jag redan har gjort det och intresset falnar.

Man kan tycka att jag har gjort många skivor, men då vet man inte hur många skivor jag inte har gjort. Som är helt klara i mitt huvud, men som jag tänkt så mycket på att göra att jag helt enkelt färdigställt dem innan de ens lämnat min tankevärld. Detta tillsammans med en del praktiska omständigheter är anledningen till att Text & Musik är utformat som det är: en kväll med en hel massa suveräna band och artister. Inte så många låtar vardera, men inget dåligt eller överflödigt. Den gemensamma nämnaren är bara den höga verkshöjden. Ja, och att jag känner de medverkande på ett eller annat sätt.

För alla jag frågade ville vara med helt enkelt. Det tog två dagar så hade de svarat på mitt mail. Det hade förstås lika gärna kunnat svälla och bli en heldagshistoria: hela konserter med de medverkande. Men det hade inneburit en massa roddande och kostat betydligt mer att genomföra. Och i slutändan, i såna fall, handlat om betydligt mer jobb och mindre om att hänga med varandra och umgås.

Bättre då med husband (två till och med: Raketen och Nerverna), som man varvar med band som helt enkelt är band och enorma just därför: som The Bells, Pascal, Park Hotell och Nord och Syd.

Mycket av det här med popmusik handlar ju om hjärta kontra hjärna. Så är det för mig i alla fall, och jag tycker att de som spelar på Text & Musik lyckas med den avvägningen bättre än de flesta. Conny Nimmersjö, Kajsa Grytt och Magnus Ekelund har inga barriärer alls mellan dessa två kroppsdelar. Andra har liksom muterats och deras hjärtan sitter i deras hjärnor. Som Patrik Backlund, Hospitalet och Ulf Stureson. Folk som det är nåt fel på, men som gör allt rätt helt enkelt.

Men jaja. Detta om bakgrunden. Upplägget, receptet för denna drömkväll, är i alla fall att vi kör på i lite drygt två timmar med en paus emellan. Och ni som kommer och kollar kan stå och glo, eller sitta och mysa lite, kanske gråta en skvätt eller poga. Och baren är öppen. Men det är alltså inte en regelrätt festival, det är en föreställning, även om inte helt regelrätt som sådan heller, så kom i tid Tänk på det som en förfest eller en middag. Var inte ohyfsad bara för att det är rock.

Vänligen,
Mattias Alkberg

Mer om artisterna

Kajsa Grytt:

Sedan tiden i Tant Strul en av svensk musiks mest respekterade artister. I vår är hon aktuell med det Jari Haaplainen-producerade albumet En kvinna under påverkan och självbiografin Boken om mig själv.

Mattias Alkberg:

Både som frontfigur i The Bear Quartet och under eget namn har han i lika hög grad personifierat integritet och bångstyrighet som briljant låt- och textförfattande. 2011 släpps både en splitvinyl med Pascal och ett nytt eget album.

Conny Nimmersjö:

Gitarrist sedan tjugo år i albumaktuella bob hund. Han har också spelat med Thåström och medverkar på Mattias Alkbergs kommande album. Med soloalbumet Skörheten & Oljudet visade han sig i vara en skicklig låtskrivare i egen rätt.

Ulf Stureson:

Med en bakgrund i legendariska Traste & Superstararna och Traste Lindéns Kvintett har han sedan 1996 gett ut en serie hjärtskärande vackra soloskivor. Senaste albumet Beroende producerades av Björn Olsson och följdes av en turné tillsammans med Mattias Alkberg

Pascal:

Pascals tre album, Förbi fabriken Galgberget och Orkanen närmar sig har överröst med lyriska recensioner och priser. Vid sidan av Pascal har sångaren Isak Sundström också bandet Skriet. Trion har turnerat med bob hund och gästas på sin kommande skiva av Mattias Alkberg.

The Bells:

Jonas Teglund spelar gitarr i Nerverna och Park Hotell. Peter Nuottaniemi är bassist i The Bear Quartet och allmänt betraktad som Sveriges bästa textförfattare. Tillsammans har de bandet The Bells som debuterade 2010 med albumet Threads.

Nord & Syd:

Ett band bestående av medlemmar ur Vapnet, Laakso, Holy Madre och Penny Century. De låtar som cirkulerar på internet har gjort klart att Martin Abrahamsson åter skriver den finaste svenskspråkiga popen som finns. Och att ingen sjunger den som Julia Hanberg.

Hospitalet:

Vid sidan av Vapnet, Sibiria och Kommun har Martin Hanberg tillsammans med Johan Hospitalet. Ett band vars mängder av demos rört sig från pop av klassiskt snitt till dödsmetall och folkmusik.

Park Hotell:

Park Hotell spelar euforisk pop på högsta volym med himmelsk sång. Förra albumet Free For Friends producerades av Jari Haaplainen och fick fint bemötande. I bandet ingår Jonas Teglund som också spelar i The Bells och Nerverna samt Nervernas trummis Christian Ramirez som här sjunger.

Magnus Ekelund:

Under namnet Elmo fick Magnus Ekelund några P3-hits innan han bytte språk till svenska och började spela med kompbandet Stålet. Han har arrangerat festival hemma i Jokkmokk och spelade nyligen in en duett med ingen mindre än Jakob Hellman.

Patrik Backlund:

För att vara ett osläppt album är det rätt många som hört plattan Patrik Backlund Is An Arsonist och sett den fina videon till låten Run Son Run. Bland annat PSL har tipsat flera gånger om Hammarstrands heligaste. Episkt och känsloladdad.

Raketen:

Stommen i Text & Musiks husband leds av Birgit Bidder. Raketen gjorde livedebut förra sommaren som förband till Oskar Linnros på Mosebacke. Proggpop på svenska med orglar, sång och melodier att dö för. Bandet består också av Kalle Nyman och Patrik Heikinpieti.